Curved megaflood in Egypt

With a closer look on Egypt the most extraordinary pattern of water run-off emerges.

Now do you believe in Noah's flood?

Bless!

Sinaihalvön

Tidigare har jag visat flera landskapsbilder med tydliga spår efter Noas flod, och här kommer en till. Det på sinaihalvön.

Avrinnande vatten har eroderat den plana ytan från kanterna och in. Den plana ytan utgörs av sediment som lagt sig under en tidigare fas av översvämningen. Av vattendragens utseende drar vi slutsatsen att det rört sig om stora mängder hastigt strömmande vatten, och de skarpa kanterna avslöjar att det inte var särskilt länge sedan det hände.

Allt Gott!

Victoriafallen

Tidigare i den här bloggserien hintade jag om att Victoriafallen spelar en nyckelroll i södra afrikas topografi. Vi närmar oss nu en förklaring till detta. Igår följde vi spåren av stora vattenflöden genom Angola uppströms och konstaterade att de började tvärt från ingenstans. Nu följer vi spåren nedströms och hamnar i Botswana. Här finns det torrlagda Okavangodeltat.

Ett delta kan bara byggas på när det svämmar över, så vi simulerar en översvämning med datorns hjälp. Det är nu vi ser att Victoriafallen utgör en flaskhals för att tömma området på vatten. Vid en översvämning skulle strömmarna här bli mycket kraftiga och förmå gräva ut en kanal likt den vi idag ser leda fram till Victoriafallen. Problemet är att denna kanal löper genom ett höglänt område, så för vattnet att börja gräva kanalen kräver att vattenytan var flera hundra meter högre än den är idag. I nedanstående höjdprofil syns det tydligt att kanalen skär igenom höglandet.

Nu har jag i flera bloggposter visat min poäng, nämligen att spåren efter Noas flod är tydliga i södra afrika. Därmed avslutar jag bloggandet för denna gång och ska försöka ligga lågt på nätet under fastan inför påsken. Påsken handlar om det mest centrala i kristen tro, nämligen Jesus död och uppståndelse. Genom honom skapades världen och i honom är vi räddade till evigt liv.

Allt Gott!

Torra floder i Angola

På bilden i bloggposten om afrikas topografi ser man ett tydligt mönster i Angola. Om vi tittar lite närmare och lägger till blå höjdkurvor ser det ut så här:

Det är stora torra flodbäddar som löper tätt och parallellt ner mot Botswana. Någon gång har stora mängder vatten runnit av det här flackt sluttande landområdet. Varifrån kom vattnet? Vi följer en av flodbäddarna uppströms.

Flodbädden är väldigt bred nästan hela vägen så det verkar ha varit avflödet snarare än tillflödet som bestämt flödet. Att fårorna är jämnt fördelade och förgrenade talar också för att detta är märken efter en översvämning som rinner undan. Nuförtiden rinner inte sådana vattenmängder någonstans.

På sista bilden ser man spåren av en liten ringlande vattenström centralt i den jättelika torrlagda flodbädden. Det här tolkar jag som att hela Afrika varit översvämmat.

Allt Gott!

Fish canyon

Världens näst största canyon ligger i Namibia där mycket av vattnet efter Noas flod rann av södra afrika. I fågelperspektiv ses tydligt spåren efter vattenströmmarna.

Allt Gott!

Gudsfruktan

Ikväll hade vi en lovsångsmässa i den vackra gamla kyrkan närmast oss. Jag fick ansvar för ordet och det här följer ungefär vad jag sa.

”Och nu, Israel, vad begär Herren, din Gud, av dig? Bara att du fruktar Herren, din Gud, så att du alltid vandrar hans vägar, älskar honom och tjänar Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och håller Herrens bud och hans stadgar, som jag i dag ger dig, allt till gagn för dig själv.”

Gudsfruktan pratas det inte om så mycket i kyrkan längre. Vi är brända på gamla tiders hot om helvetet. Inte är det väl meningen att man ska vara rädd för Gud? Änglarna säger ju: Var inte rädda! Så jag tänkte försöka reda ut vad det innebär att frukta Gud, för det är något som Bibeln talar mycket om. Vi behöver bli bekväma med orden att frukta Gud.

Det tar sin början för 6000 år sedan i Edens lustgård. Gud varnade för trädet som ger kunskap om gott och ont. När Adam och Eva åt frukten fick de fruktan. De förstod att de var nakna och blev rädda för Gud. De insåg sin sårbarhet, en första lärdom för att skilja på gott och ont. Det är nämligen när man ser sin egen otillräcklighet som man inser sitt behov av Gud. När man försöker på egen hand och det blir fel. Det är den erfarenheten vi måste göra för att få kunskap om gott och ont.

När man inser att man inte klarar allt så blir man rädd för det man inte kan kontrollera. Rädd för den som är mäktigare. När Israels folk lämnade Egypten var de rädda för Faraos armé. De var ett slavfolk jagade av världens mäktigaste krigare, och de blev trängda av berg på båda sidor och Röda havet framför sig. Men Gud sa: ”Jag ska visa min makt genom att krossa farao och hela hans här, hans vagnar och vagnskämpar.”

Det måste varit med bävan folket vandrade på havsbotten över Aqabaviken och tacksamheten över att tillhöra Gud visste inga gränser när faraos armé dränktes. Bibeln berättar:

Då Israels folk såg vilket storverk Herren hade utfört mot egypterna fruktade de Herren och litade på honom och på hans tjänare Mose.

Vem är som du bland gudarna, Herre? Vem är som du, majestätisk och helig, värdig fruktan och lovsång, mäktig att göra under?

I ett brev från Taizé står det: "[gudsmöten] både fascinerar och skrämmer. Det kan inte finnas något möte med Guds oväntade realitet utan ett ögonblicks bävan hos oss."

När jag var liten brukade jag smyga iväg och kika in i kyrksalen. Det var som att jag drogs dit men jag vågade inte gå in. Det kändes underbart och farligt på samma gång att komma nära Gud. Jag var rädd på ett behagligt sätt, för jag visste att Gud är god. Men i det läget skulle jag inte drömma om att gå mot Guds vilja. Sådan är Gudsfruktan tänker jag.

Det är nämligen i mötet med Gud som man ser vidden av sin egen utsatthet, sin litenhet, sitt totala beroende av honom. Då blir man ödmjuk. Det är klokt att rätta sig efter den som är både god och mäktig. I Ordspråksboken står det ”Att frukta Herren är att hata det onda.” Den som fruktar Gud vill alltså göra gott.

Ett annat ordspråk i Bibeln lyder: ”Fruktan för människor blir en snara, men den som litar på Herren får skydd.” Gudsfruktan fördriver alltså all annan fruktan, för när man litar på Gud så förstår man att allt annat måste böja sig för honom. Därför slipper vi frukta vad människor ska tycka, det viktiga är vad Gud tycker!

Bibeln säger också: ”Att frukta Herren är början till vishet, att känna den Helige är insikt.” Därför slipper vi lita på mänskliga experter som berättar om evolution och spår ekonomisk katastrof och klimatförändring, för vi känner Herren som har morgondagen i sin hand, och han är så mycket mäktigare!

Den som fruktar Herren har ett tryggt värn, och barnen får en säker tillflykt. Gudsfruktan är en källa till liv, en hjälp att undgå dödens snaror.

I Taizé-brevet läser jag vidare: "Gudsfruktan är en gåva av den heliga Anden, lika mycket som vishet och styrka! Denna gåva kan också kallas ödmjukhet. Att frukta Herren betyder att urskilja Gud som källan till allt gott”

Allt Gott!

Söndagen efter alla helgons dag

I Simon Garvares kapell igår kunde jag rikta all uppmärksamhet framåt eftersom resten av familjen stannade hemma. Det kändes gott att fira gudstjänst som så många gånger förut tillsammans med kända och okända som följer samma väg. Sussie Kårlin predikade så bra att jag frågade om jag fick publicera hennes manus här på bloggen. Tycker den säger något viktigt om gott och ont. Här kommer den.

Who wants to live forever – sjunger Queen i en gammal 80-tals dänga. Vem vill leva i all evighet? Jo, när man har det riktigt bra, när man skrattar, är frisk, är glad, har goda vänner – då går tiden och man vill vara kvar för alltid. Men när det är tvärtom, man har ångest, lider, har ont, är ensam, saknar då vill man inte leva en minut till. Vi känner igen det. Så den är berättigad, frågan – vem vill leva i all evighet?

I Bibelns första kapitel berättas om hur Gud är upphovet till livet. Hur han designar och skapar allt levande i olika steg. Och när mörker är skilt från ljus, vatten från land och djur krälar på jorden skapas människorna – Adam och Eva. Människa och Ge liv. De placeras mitt bland allt det vackra och perfekta, mitt i harmonin och de får umgås med Gud – prata med honom ansikte mot ansikte och äta av Livets träd, som gör att de får leva för evigt – for ever! Men så säger Bibeln att människorna trots detta fantastiska valde att bryta harmonin – de åt av det enda fruktträd de inte fick äta av, de bröt mot ordningen och de skiljdes åt från Guds plan. Det som vi kallar synd. Det Gud gör då när han upptäcker detta är att han stänger vägen till livets träd.

Och inte bara lätt drar igen dörren utan blockerar vägen, haspar ordentligt, bommar igen om Eden så att det ska bli omöjligt att äta av Livets träd för människan igen. Det står i 1 mos att han låter änglar bevaka vägen dit och sätter ett svärd att vakta vägen dit. Varför? Är han så arg på människorna för vad de gjort? Är det så oförlåtligt att äta lite frukt? Nej, snarare är han så mån om människorna. Han vet ju att konsekvensen av att äta av kunskapens träd är att få kunskap om både bra och dåliga saker – det mesta kunskap är sån om vi tänker på det. Dynamit – fantastik uppfinning att använda om gruvarbetare stängts inne av ett jordskred men fruktansvärd i händerna på en terrorist som vill spränga ett dagis. Kunskap om din privata historia – en trygghet för dig då dina vänner vet allt om dig och förstår och älskar trots det. Kan bli skadlig då ovänner skvallrar, utnyttjar och inte förlåter. Kunskap – på gott och ont helt enkelt.

Och inte bara detta, Gud hade sagt att med kunskapens frukt kom också smärtan, sorgen och döden in i människans liv. Som en självklar konsekvens. Lika säkert som att du får hål i tänderna om du aldrig borstar tänderna men ändå dricker cola varje dag. Genom att bryta Guds ordning, själv vilja vara sin Gud och äta av kunskapens frukt så kommer död, sorg och smärta som ett brev på posten säger Bibeln, lite förenklat :-) Inte för att Gud vill det utan för att det ligger nedlagt i naturordningen att vi behöver Gud i våra liv helt enkelt – precis som tänder behöver borstas och helst inte dricka cola varje dag.

En sak till verkar hända där vid kunskapens frukt. Gud och människan umgås inte längre på samma sätt. De kan inte längre titta varandra i ögonen för de är inte jämlika längre. Relationen är bruten precis som relationer blir när en part sårat eller trätt över en gräns, och blicken landar inte längre i den andres ögon utan flackar runt och stirrar sedan ner i marken. Så verkar det vara under en stor del av Bibeln. Människan flackar runt, söker Guds blick, men stirrar skamset ner i marken. Hon ber präster och profeter, domare och kungar titta åt henne men möter aldrig blicken personligen.

Men, när Gud gränsbevakar vägen till Livets träd är det inte för att han är arg på människan utan för att han älskar människan och för att han tänker kärlek i nästa steg. Gud ville inte att människan både skulle leva med död i sitt liv och i evighet. Den kombinationen skulle vara fruktansvärd! Det skulle ju verkligen vara en plåga – att leva för alltid i sorg, död, smärta, mörker – och, ja, who want's to live forever då?

Vem vill leva i evighet i något sådant? Det ville inte Gud att vi skulle behöva heller. Genom att stänga av vägen till Livets träd begränsas dödens tid, smärtans tid och sorgens tid, mörkret. Den blir inte för alltid. Den blir temporär, begränsad. Men därmed inte smärtfri och osynlig tyvärr. Döden och smärtan blir märkbar i historien genom krig, orättvisor, förstörelse och smuts. Den blir också märkbar i våra egna liv genom sjukdom, död, ensamhet och ohälsa.

Och vi frustreras över att vi inte rår på den. Vi irriteras över att våra liv begränsas av den, av att vi inte kan stoppa den, hålla den tillbaka eller lägga den på andra istället för de vi älskar. Vi får stå bredvid och se andra lida och vi får ha ont och kämpa utan att se något slut. Och vi förstår inte varför personer drabbas, saker sker eller framför allt varför Gud inte ingriper?! Varför Gud verkar blunda.

Den kristna tron menar att Gud faktiskt griper in. Gud var inte bara aktiv i tidens början utan är fortsatt aktiv på olika sätt. Det är det evangelietexten försöker beskriva. En Gud som är värd att fruktas för att han har makt, för att han agerar och kan förvandla och förändra. Fruktas – kan låta som ett maktord och jag skulle nog vilja säga att det är det. För det speglar en Gud som har makt över ondskan och över smärtan och döden, över alla de konsekvenser som drabbade oss när frukten från kunskapens träd åts upp. Det är en mäktig Gud vi har och får bekänna oss till.

Hur griper Gud då in i vår vardag? Ja, ibland drabbar Gud en människa totalt – hon kanske känner att Gud vill säga något till just mig genom en sång, genom ett ord, genom en känsla. Guds Helige Ande gör något inom mig. Vi läser om dom ingripandena lite titt som tätt. Kändisar som Alex Schulman, Göran Skytte och Agneta Sjödin som berättar om sina Gudsmöten offentligt och vanliga smålänningar som vittna mera lågmält i sin församling. Ibland arbetar Gud genom andra, kanske genom just Dig.

Gud vill använda Dig för att förmedla hopp, förlåtelse, tröst till någon annan. De armar han har på jorden idag för att ge en kram är kanske dina? Idag har vi fått vara med när Gud konkret arbetat. Vi har fått se och bevittna hur NN döpts in i Guds rike. Vi har fått be att mörkrets makt ska vika från hennes liv och be att Guds Ande fyller henne med sitt liv. Genom dopet har Guds rike vuxit på jorden och manifesterats tydligt. Och i nattvarden om en stund kommer vi att få möjlighet att alla möta Kristus – som ger förlåtelse och som på korset en gång för alla besegrat döden och dess konsekvenser.

Och i allt detta är det också som att Gud lyfter upp vår blick och uppmuntrar den att landa i Hans igen. Han vill möta oss igen, se oss, uppmuntra oss, bekräfta oss. Jag ska gå tillbaka till episteltexten nu. Slå gärna upp den. För vad är det som händer där? Vi har Johannes – en lärjunge som fått leva länge – den ende av dem som inte behövt dö som martyr. Han fängslas bara och sätts på en ö i Medelhavet i väntan på döden. Johannes får se en vision, en slags dröm av hur det kommer att bli i framtiden, när tiden tar slut, när Guds rike helt kommer.

Johannes uppenbarelse är inte lätt att tolka, men Johannes verkar inte tolka heller. Han bara berättar det han ser, ungefär som en vittnesbeskrivning. Eller som när ett barn berättar vad som hände under dagen. Han berättar vad Gud själv visar honom. ”en flod med livets vatten, och mitt på en stor gata står Livets träd”. Där är vi tillbaka igen vid Livets träd. Johannes ser inget staket runt trädet, ingen ängel i militärisk utrustning och inget eldsflammande svärd som bevakar trädet. Ingen stoppskylt, ingen taggtråd. Det är en öppen väg till Livets träd.

Och trädet bär frukt och ger skörd åt folket. Och ingen förbannelse finns mer och Guds tron står i staden och alla ska se Guds ansikte. Vi befinner oss i Bibelns allra sista bok och dess slutkapitel. Det är rätt fascinerande att det som händer flera tusen år tidigare och som ställer till med så mycket elände, slutligen dras ihop i ett fantastiskt slut. Livets träd är åter på plats obevakat och människan – du och jag – får tillträde till dess frukt – evigt liv. Och det livet verkar det som om ingen säger nej till – för där finns ingen natt, och ingen sorg och smärta och Gud själv ska leva bland oss – precis som han gjorde bland de första människorna. Och, vi får se Honom ansikte mot ansikte igen – utan att skämmas, utan att titta ner, utan hinder, utan profeter eller kungar som för vår talan utan direkt ansikte mot ansikte igen.

Här finns vårt hopp – både för oss själva och för mänskligheten. De som vi saknar och som lämnat jorden får smaka av Livets träd igen och möta Guds blick. Den värld vi ser som orättvis och präglad av kunskap på gott och ont är begränsad och Guds rike ska en dag ta form med Livets träd mitt i staden.

Amen.

Publicerad med tillstånd av Sussie Kårlin som höll denna predikan i Garvaregården 4:e november 2012.

Teologisk evolution är inget nytt

Idén med evolution var att ersätta Gud. Tom Wright har påpekat att det inte var på grund av några galapagosfinkars näbbar som Darwins idéer fick genomslag, utan för att man tänkte som Epikureos. Han förnekade att naturens under var skapade av en formgivande intelligens, utan hävdade att allt uppstått genom en blind process med slumpmässiga händelser. Dessa idéer gick Paulus till angrepp mot i Romarbrevet där han slår fast att Guds storhet är synlig i skapelsen och att de som inte tror på Gud därför är utan ursäkt. Inte heller den moderna syntesen av teologi och evolution är något nytt utan har sin motsvarighet bland gnostiker som förnekade att världen från början var god, och därmed inte heller direkt skapad av Gud. I Kolosserbrevet och Hebréerbrevet går Paulus till angrepp även mot detta, och enligt Ireaneus är inledningen till Johannesevangeliet ett avståndstagande mot sådana tankegångar.

Allt Gott!

Barn tror på skapelsen

Jag läser i Dagen att man undersökt prästers och pastorers syn på hur världen kom till. Skönt att inte fler tror på evolutionsteorin. Klart jag har förståelse för att man inte vill ifrågasätta forskarnas slutsatser om hur världen och naturen blev till, särskilt inte om man menar att det handlar om två skilda områden, tro och vetenskap. Om Bibeln får förklara varför, så kan vetenskapen få förklara hur. Är inte det en bra kompromiss? Nej. Det hade kanske fungerat om tro och vetenskap var skarpt åtskilda, om evolutionsbiologer inte gjorde några anspråk på existentiella svar och om Bibeln inte sa något om urhistorien. Så enkelt är det inte, så för den som ger sig tid att problematisera sker det snart en glidning i ena eller andra riktningen. Antingen närmare Darwin eller närmare Mose.

Som barn uppväxt i kyrkan trodde jag självklart på berättelserna om Adam och Eva, Noa och syndafloden. Det var inget motsägelsefullt eller ologiskt i det, ingenting som jag växte ifrån till skillnad från sagor om tomtar och troll. Man undervisade aldrig vare sig för eller mot evolution i kyrkan, så det var i skolan jag insåg att det fanns en konflikt. Min erfarenhet sa mig att det blir stökigt och rörigt om man inte städar och organiserar, men fröken sa att universum hade organiserat sig själv. Jag visste att det var en slutgiltig skillnad mellan levande och död, men fröken så att livet uppstått av sig självt.  När jag lekt i regnväder hade jag sett att sedimentlager genomskurna av vattenfåror bildas snabbt vid översvämningar, men fröken sa att det tagit miljontals år för raviner att bildas. Jag visste att man inte kan böja en sten utan att den spricker, men fröken sa att bergen hade veckats under långsamt tryck.

Forskare ifrågasätter allt, förutom att livet organiserats utan en organisatör. Jag hoppas att kristna inte låter sig luras av falska argument i form av förlöjliganden och cirkelresonemang. Bibeln berättar att Gud skapade allting genom Kristus, inte genom evolution.

Allt Gott!

Dialog om Emergent Church

Läste den här artikeln om att Wright och McGrath har en ny tolkning av Paulus. Vad tycker du om det?
 Poängen i artikeln är inte vilket perspektiv vi ska ha på Paulus i Romarbrevet, utan vilket perspektiv Paulus har på Genesis. Den enkla läsningen är att Adam är stamfadern till alla folk.

Does the “New Perspective on Paul” Undermine a Historical Adam?


http://feedproxy.google.com/~r/AIGDaily/~3/F9xfj2uv4S8/new-perspective-on-paul-historical-adam

/E

Tack för text. Den här artikeln är väl ett exempel på precis den röst som Wright m.fl. vill ifrågasätta. På slutet drar artikelförfattaren en rak linje som i tur och ordning går från the biblical wrighters, Jesus, virtually all Christians in the 18th first centuries till modern creationists. Men det är väl just den linjen - den som den här artikeln tycks ta helt för given - som Wright vill problematisera.

Paulus är kanske mer en hands on församlingsledare, som inte minst arbetar för att livet i de nya kristna församlingarna skall fungera - särskilt samspelet mellan kristna judar och icke-judar.


Inte minst sätter det fokus på kristen tro som ett sätt att leva snarare än som ett individuellt projekt för att på den yttersta dagen rädda sitt eget skinn.

Allt gott /J

Kritiken som riktas mot Wright m.fl. är att de menar att vi behöver deras bakgrundsberättelse för att förstå att Judarna knyckt skapelseberättelsen och att Adam är allegorisk. Det låter gnostiskt i mina öron.

Med anledning av den blossande debatten för eller mot Rob Bell så blir ordväxlingen om NT Wright återigen aktuell eftersom han vad jag förstår inspirerat Rob Bell och andra inom Emergent church och progressive theology. Min tolkning är att Rob Bell lägger för mycket vikt på empati och för lite på respekt. Den gamla balansen mellan lag och evangelium. Utan lag ingen nåd, och utan skapelse ingen upprättelse.

/E

Ja, du har nog rätt i att debatten om Bell tangerar det som vi skrev om,  även om jag bara följt det på avstånd och dessutom inte riktigt vet vad Bell står för. Att han lutar sig mot Wright visste jag inte. De som anklagar Bell kallar honom för universalist har jag sett. Wright betonar att Guds frälsningsgärning är större än en räddningsaktion för individuella människosjälar. Det är en återupprättelse av hela skapelsen – det godas kosmiska seger över det onda. Det kanske skulle kunna användas av en universalist, men det är inte helt säkert. Det skulle också kunna användas för att markera mot en (kanske evangelikal) tendens att förkunna Jesus som den som frälser oss från faderns helvetesdom, vilket lätt landar i att Jesus frälser oss från Gud. Kanhända är det det som Bell är ute efter också?

Jag tror att jag förstår vad du menar med för mycket empati och för lite respekt i Emergent Church. Jag gillar det där ödmjuka anslaget som de har, men det kan bli extremt undanglidande om man vill få fatt i vad det egentligen står för. Jag har tänkt att EC kanske måste ses som en teologisk metod mer än en teologisk position.

(Läste förresten häromdagen att teologen Karl Barth en gång fick frågan om vi skulle få återse dem som vi älskade i himmelen. Hans svar: ”inte bara dem, är jag rädd.”)

/J

Du skriver fint. Jag lutar också åt att många kommer att bli räddade, och utesluter inte att alla kommer till himlen, men inte utan omvändelse. Det är där jag reagerar, när man tonar ner behovet av pånyttfödelse. Dessutom tenderar EC att bli en slags gärningslära, att sakramenten förvandlas till en juste politik som vi måste uppfylla. Jesus gör väl klart att politik varken är medel eller ändamål, utan en konsekvens av förvandlade människor.

Att Jesus skulle rädda oss från sin vredgade far är förstås ännu mer tokigt än EC. Att Gud pga sin helighet inte kunde befatta sig med syndare. Så obibliskt och märkligt. Jesu offer är ju faderns kärleksfulla initiativ för vår skull, inte offrar han sin son för sin egen skull eller?

/E

Första recensionen:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=252487

/J

Andra recensionen:

http://www.stefansward.se/2011/03/24/funderingar-vid-lasning-av-rob-bells-bok/

Har Bell fattat nåden?

/E

Huller-om-buller-tänk:

Jag blir inte klok på vad det faktiskt står i den där boken. De verkar ha uppfattat den så olika. Om Bell verkligen omintetgör allvaret Guds dom, som väl Swärdh menar, så håller jag med om att det finns ett problem. Fast andra har ju inte läst det så! Det är så lätt att teologiskt definiera ut folk genom att säga att de bara håller på och ”anpassar” evangeliet för att det skall verka smakfullt för moderna människor. Och det är viktigt att rannsaka om det som sägs om kristendom försöker dölja trons anstöt. Men även Swärdh (och alla vi andra som vill berätta om vad Jesus betyder i våra liv) lyfter väl fram de delar av vår tro som vi erfar som något som påverkar de liv som vi lever. Det måste ju inte handla om att man gör tron billig. Om medeltidens människor i högre grad hade ångest för evig fördömelse så talade kyrkan mycket om hur Gud kan frälsa oss från det. Om den moderna människans ångest handlar om något annat, så kanske det är rimligt att kyrkan ägnar lite mer uppmärksamhet åt det. Nog håller väl den kristna traditionen för att låta olika delar bli olika viktigt i olika tider, eller i olika perioder av en människas liv? Knäckfrågan är nog tillslut för mig: Skriver Bell på ett sådant sätt att domen faktiskt kategoriskt avvisas, eller skriver han på ett sådant sätt att han lyfter fram en annan del  av evangeliet som varit försummat? Om det är möjligt att läsa honom på det senare sättet tror jag att jag föredrar att göra det, eftersom jag i så fall tänker att det kan vara ord i rättan tid. Det betyder ju inte att man behöver tappa det andra. Gör man det så håller jag med om att vi är illa ute.

Exempelvis känns det som att det är det som somliga argumenterar för i Svenska kyrkans diskussion om syndabekännelsen och dess roll – somliga vill rensa ut allt tal om synd och ondska, eftersom det hör till en förlegad världsbild som inte upplysta människor delar. Det finns ingen fallen skapelse, utan istället bara människor i utveckling. En ohållbar hållning menar jag eftersom världens och vår egen trasighet och syndfullhet blir övertydlig varje gång man slå på kvällsnyheterna. Vems liv handlar det om när de menar att vi skall ägna oss åt att bejaka varandra istället?(http://www.kyrkanstidning.se/ledare_och_debatt/debatt/webbdebatt_plocka_bort_talet_om_synd_skuld_och_slaktade_lamm_0_16739.news.aspx?itemid=2d2f24e4-8452-45d3-a680-a4eb3a169392& )

/J

Det är som du uttrycker, hellre fria Bell än fälla honom. Han matchar ju inte Ulla i Aspeboda, bevars. Det som oroar mig är att han tar Gandhi som exempel på någon som Gud inte kan med att skicka till helvetet. Hade han pratat om något föräldralöst barn som ville väl men gjorde fel hade det rimmat bättre med evangeliet. Han antyder att Gandhi skulle förtjäna himlen, och det är mycket allvarligt, tycker du inte det?


/E

Ja, att Bell tar Gandhi som exempel är knepigt eftersom just Gandhi så ofta tas som exempel på Den godhjärtade människan. Det blir lätt gärningslära av det. Men i den hänvisning till Gandhi som jag har sett att Bell gör, så talar han om Gandhi apropå att någon annan har velat förminska den eventuella visdomen i något som Gandhi sa, med argumentet att vi ändå vet att han är i helvetet. Jag vet inte om du syftar på samma tillfälle. Men utifrån det kan det som Bell säger ses som en protest mot en för kategorisk dom av Gandhi.

http://www.youtube.com/watch?v=ivwfqBNICf4

/J

Ja, det vore en mer välvillig tolkning av Bells budskap. Problemet är väl att han gång på gång säger saker som lätt kan förstås som att pånyttfödelse inte är nödvändigt. Varför ska han försvara Gandhis visdom när han pratar om Guds kärlek? Handlar frälsningen om att välja Gud eller att välja det goda? Bell verkar tycka det senare:

Woman: Let’s say hypothetically I’m an atheist and I don’t want anything to do with God. Um, would it be loving for God to put me into heaven if I didn’t want to be with Him?

Bell: If you’re an atheist would it be loving for G—well I begin with God is love and love demands freedom; and God gives us what we want. And for somebody who is like, “I want nothing to do with peace, joy, reconciliation, forgiveness, generosity, really, really good food and wine (audience laughs) I-I sort of just begin in a very sort of simple level. I-I believe God gives us what we want. And someone’s like, “No way, I don’t want that,” then God’s like, “Okay, okay.”

Ännu ett exempel på att Bell verkar anse att det handlar om att göra gott, dessutom att det goda skulle vara vår mänskliga natur:

Miller: “Is there a hell? And if not, does that take anything away from the Cross?”

Bell: I, I actually, actually think there is hell, because we see hell every day. Yeah, we can resist and we can re-reject what it means to be fully human and good, and decent, and compassionate. So yes, I think there is—and we have that choice now, and I assume we have that choice on into the future. Yes. Thank you, Ben. Right there!

Vill han bli missförstådd, eller tycker han så på riktigt?

Läste det här bloginlägget:

http://metanoiablog.wordpress.com/2011/03/29/rob-bell-debatten-och-ortodoxiernas-kamp

/E

Tja jag vet inte riktigt vad han vill. Han vill nog inte vill bli missförstådd men han har kanske inget emot att uppfattas så ambivalent att det uppstår en diskussion kring det han säger. Perspektivet från bloggen Metanoia som du skickade ger mig en ny tanke som jag inte har slagits av. Jag håller nog verkligen med Metanoia att det har betydelse att det är en person med en sådan stark position som skriver den här boken. Då kanske det inte riktigt bara går att läsa boken som ett inlägg som skall röra om i grytan och rucka på vissa invanda tänkesätt – typ sådana som förminskar Guds verkningsområde till själen, himlen och evigheten, men tenderar att glömma kroppen, världen och grannen. (det är så jag har tänkt kring exempelvis citatet nedan, där Bell betonar helvetet som en realitet också här mitt ibland oss.) Men när man tänker på att det är en ledare för en megakyrka som skriver så blir en sådan här bok lite knepigare också för mig. Då finns det risk att den inte bara blir ett utmanande inlägg från sidan, utan istället ett sorts program för kristen tro – ett program som dessutom då i ganska hög grad har formulerats negativt i motsats till en viss annan kristendomstolkning, istället för positivt utifrån evangeliets kärna.

/J

Tack J, det är oerhört givande att bolla med dig. Får jag använda vår mailväxling i ett blogginlägg? Du får vara anonym om du vill.

/E

Urmakaren och Skaparen

När vi ser en klocka med sina olika delar sammansatta på ett särskilt sätt så att de tillsammans mäter och visar tiden förstår vi att det finns en konstruktör. En klocka konstruerar inte sig själv. Om någon del ändras eller flyttas så kan klockan inte visa rätt tid.

När vi ser ordning och reda i en fabrik där arbetet flyter smidigt förstår vi att det finns en organisatör. En fabrik organiserar inte sig själv. Om någon del flyttas så störs hela produktionen.

Om du har ett infekterat sår förstår du att bakterier kommit dit på något sätt. Levande bakterier bildas inte av sig själva. Liv kommer av liv.

Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. 

Allt Gott!

Utbildning övertygar inte om evolution

I det senaste numret av den välrenomerade tidskriften Science publiceras en amerikansk studie om highschool-lärares sätt att undervisa om jordens uppkomst. Trots att det finns domstolsbeslut på att undervisning om annat än materialistiska förklaringar är mot konstitutionen så uppger hela 13% att de lägger minst en timmas undervisning för kreationismens sak. 28% förespråkar evolution i sin undervisning medan hela 60% förhåller sig neutrala. Eric Plutzer, professor i statsvetenskap, menar bekymrat att eleverna därmed går miste om en rik undervisning och tror det kan avhjälpas genom att lärarna tränas mer i vetenskap och evolution, helt i linje med den vanliga uppfattningen att tro på Bibelns skapelseberättelse hänger samman men låg utbildning. Det tror inte Randy Moore, professor i biologi, som upplyser om att problemet inte är någon nyhet. Lärarna är redan välutbildade i biologi och vet vad evolution är, de vill bara inte tro på vad vi talar om för dem, säger professor Moore. Inte heller forskare blir klokare på evolutionen av mer studier antyder en artikel i Nature. Snarast blir man ständigt förbryllad. Med tanke på detta är det märkligt att så många ändå köper evolutionsteorin rakt av utan att tänka själva. Det är ju helt ologiskt att livet uppstod av sig självt.

Allt Gott!

Darwin och religionen

Darwin var redan som barn intresserad av naturen, så hans far tyckte att läkare kunde bli ett lämpligt yrke, men Darwin avbröt sina medicinstudier eftersom han tyckte det var obehagligt med sjukdomar. På den tiden var det präster som sysslade med biologi, så hans far satte honom att läsa teologi istället. Darwin tog till sig den ortodoxa läran om Gud men ägnade mer tid åt naturvetenskapliga studier. Under sina fem års världsomsegling började han tvivla på sina religiösa övertygelser. Han läste Lyell som menade att jorden var mycket äldre än vad Bibeln beskrev. Mycket av vad han såg på sin resa låg konflikt med vad teologer ansåg om naturen på den tiden. Svårast hade han med (den obibliska) övertygelsen att arterna är oföränderliga. Darwin dokumenterade enorm variation inom arterna under sin resa på Beagle, så han hade ju med egna ögon sett att arter inte är konstanta. När han kom hem tog han intryck av sin familj som inte var troende. Hans storebror Erasmus hade tappat tron medan Darwin var borta. När han senare formulerade idén om naturligt urval så tappade argumentet utifrån design sin kraft. Darwin skriver att man inte längre kan hävda att gångjärnet hos en mussla måste ha konstruerats av en intelligent designer. Fast ibland tvivlade han på sin egen slutledningsförmåga, för om han (vilket han var fullt övertygad om) hade utvecklats från den enklaste livsform, hur kunde han då lita på sin hjärnas slutsatser?

Allt Gott!

Ernst Mayr, One Long Argument
Charles Darwin, Life and Letters

Därför bör kristna inte tro på evolutionsteorin

Jag vill hävda att evolutionsteorin inte alls går ihop med en skapare. Evolutionsteorin är fundamentalt materialistisk och tillåter ingen styrning utifrån. Idén är ju att livet utvecklas genom en naturlig process. Enligt evolutionsteorin utvecklas arterna genom slumpmässiga mutationer och naturligt urval. Då kan det inte vara Gud som formger arterna. Om man både tror på Gud och Darwin måste man antingen 1. Förneka att Gud designat arterna, eller 2. Förneka att slumpen styr utvecklingen. Väljer man 1 så kan man inte ge Gud äran för den fantastiska skapelsen och man kapar därmed en stor bit av Gudstron. Väljer man 2 så tappar man hela poängen med evolutionsteorin.

Vissa tror att Gud skapat världen och satt igång evolutionen utan att ta någon aktiv del i den sedan. Det förklarar förstås inte hur evolution kunnat frambringa så underbara varelser. Man kan å andra sidan tro att Gud har styrt evolutionen (dvs infogat vissa mutationer som har gett vissa individer fördelar), men då kan man inte kalla det evolution längre, iallafall förlorar evolutionen sin poäng. Inget av dessa alternativ stämmer heller med bibelns beskrivning av hurdan Gud är. Gud är kärleksfull och närvarande. Han skulle aldrig använda sig av en teknik där den svage slås ut och dör bort. Tvärtom visar Jesus gång på gång hur Gud hjälper den svage och helar den sjuke. Bara som filosofi är det ett gott budskap. Som levande sannning är det ett oslagbart erbjudande.

Jag har ett vetenskapligt förhållningssätt och tror på människans förmåga att förstå världen. Inom medicinen ställer vi höga krav på bevis när vi väljer behandlingsmetod. Om vi skulle nöja oss med samma typ av bevis man har för evolutionsteorin skulle vi fortfarande syssla med åderlåtning. Evolution eller skapelse handlar inte om evidens, utan om vilken utgångspunkt man har.

Jag vill respekteras som en förnuftig människa och akademiker trots att jag inte tror på evolution. Ett vetenskapligt förhållningssätt inkluderar en sund skepsis, i synnerhet mot teorier som inte bevisats experimentellt eller med prospektiva studier. Att jämföra detta med tro på magiska stenar är väl inte juste? Det är ju heller inte så att man behöver evolutionsteorin för att forska inom andra områden. Det kan tvärtom ställa till det en del, om man tänker på socialdarwinismen. Vad jag vet har evolutionsteorin inte ledit till några genombrott i medicinsk forskning heller. Att tro att alla organ i människans kropp är designade för ett ändamål är enligt min mening en mer framkomlig väg, annars skulle man nog inte hittat funktionen hos alla så kallade rudimentära organ som till exempel blindtarmen.

NE skriver om Ludwig Flecks:

Hans mest kända arbete är monografin Entstehung und Entwicklung einer Wissenschaftlichen Tatsache (1980; "Uppkomsten och utvecklingen av ett vetenskapligt faktum"). Här hävdas, med utgångspunkt från en medicinhistorisk studie av uppkomsten av den moderna teorin om syfilissjukdomen, att vetenskapliga teorier saknar verklighetsanknytning och är helt betingade av sociala krafter. F. grundar sin skeptiska kunskapsteori på iakttagelsen att de flesta vetenskapliga teorier steg för steg utvecklats ur primitiva föreställningar utan verklighetsanknytning. Enligt honom är vetenskapen en tankestil som uppkommer och utvecklas i en förhandlingsprocess mellan forskare som ingår i ett tankekollektiv. F:s monografi, som publicerades redan 1935 och bl.a. inspirerade Thomas Kuhns välbekanta paradigmteori, bidrog starkt till det förnyade intresset under 1900-talet för skeptisk kunskapsteori.

Just så har jag tänkt att det förhåller sig med evolutionsteorin! Den är en tankestil, ett sätt att förstå sin omvärld. Den ger en känsla av sammanhang utan att blanda in någon högre makt. Samtidigt är utvecklingsmekanismerna så obegripliga att mycket få orkar sätta sig in i det utan bara beundrar den och tror på den. Det är något religiöst över det, och man älskar att lägga till skojiga anekdoter som saknar vetenskaplig grund, tex det där med att fostret liksom återupprepar evloutionen, eftersom fostret dag 1 tycks se ut som en liten encellig organism. Det är väl därför man möter så starkt motstånd, för att man ruckar på människors världsbild.

Allt Gott!

Skapelsen är viktig

Många kristna i västeuropa verkar tveka inför att tala om skapelseberättelsen som en historisk händelse. Är det verkligen en viktig fråga? Ja, i Nya Testamentet verkar det vara grundläggande för tron på Gud.

Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. (Rom 1:19-20)

De bytte ut Guds sanning mot lögnen; de dyrkade och tjänade det skapade i stället för skaparen, som är välsignad i evighet, amen. (Rom 1:25)

Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden, och så nådde döden alla människor därför att de alla syndade. Redan före lagen fanns alltså synd i världen, men synd räknas inte där det inte finns någon lag. Ändå härskade döden från Adam till Mose också över dem som inte gjort sig skyldiga till en överträdelse som Adams. Och Adam motsvarar honom som skulle komma, men överträdelsen kan inte jämföras med nåden. Om alla dog genom en endas överträdelse, så har nu alla fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus. Och följderna av en enda mans synd kan inte jämföras med denna gåva. Ty domen följde på vad han ensam hade gjort och blev fällande, men nåden följde på mångas överträdelser och innebar ett frikännande. Om en enda mans överträdelse betydde att döden fick herravälde genom denne ende, så skall nu i stället de som blir rättfärdiga genom nådens överflödande rika gåva leva och få herravälde tack vare en enda, Jesus Kristus. Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga. Lagen kom in för att överträdelserna skulle bli större. Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer, och på samma sätt som synden härskade och förde till döden, skall därför nåden härska genom rättfärdighet och föra till evigt liv genom Jesus Kristus, vår herre. (Rom 5:12-21)

Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas. (Rom 8:20-21)

Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. (1 Kor 15:21-22)

I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt. (Heb 11:3)

Allt Gott!

Utgångspunkt

I mina tre senaste inlägg har jag tagit Bibeln som utgångspunkt för att förstå världens tillkomst. Evolutionsteorin har en annan utgångspunkt, nämligen materialism eller naturalism. Det innebär att det vi kan se och undersöka är det enda som finns, och att allt har en naturlig förklaring. Den utgångspunkten kan inte bevisas, utan utgör ett grundantagande som man aldrig viker ifrån. Dr. Scott Todd vid Kansas State University skrev i ett brev till tidskriften Nature att även om alla data skulle peka på en intelligent designer så skulle en sådan hypotes avfärdas just för att den inte är naturalistisk. Professor Richard Lewontin som är ledande evolutionsbiolog erkänner att det inte är de vetenskapliga fynden som leder fram till materiella förklaringar, utan det är grundantagandet materialism som tvingar fram studier och teorier som ger materiella förklaringar, oavsett hur oförnuftiga och mystiska de verkar för den oinsatte. Materialismen tillåter inte en gudomlig förklaring. Därför kan man inte säga att vetenskapen har visat att världen uppstått av sig själv, nej vetenskapen har från början utgått från att det är så.

Allt Gott!

Död och lidande

Enkelt tolkat berättar Bibeln att död och lidande är ett resultat av Adams olydnad mot Gud. Innan dess levde Adam och Eva i harmoni med djuren i Edens lustgård. Där fanns inget hat, inga sjukdomar och inget lidande. När Gud såg på allt han skapat såg han att det var mycket gott. Evolutionsteorin lär något helt annat, nämligen att arterna utvecklades gradvis genom att missanpassade djur och växter konkurrerades bort, alltså en tävling på liv och död med mycket lidande. Skulle Gud använda sig av död och lidande för att skapa människan? Skulle Gud utplåna något han skapat bara för att det är svagt? Det stämmer inte med Bibelns bild av Gud. Gud skapade allting helt och gott, men gav människan en fri vilja. Adam valde att bryta mot Guds regler och som ett resultat av det fick människan sin trasiga natur. Teologer som Calvin och John Wesley menade att skapelseberättelsen skall tolkas just så, att inget lidande och ingen död fanns när Gud såg på skapelsen och sa att det var mycket gott.

Allt Gott

Vad säger Bibeln?

Jonathan Sarfati skriver i Refuting Compromise att Första Mosebok inklusive skapelseberättelsen har grammatiska egenskaper som bekräftar att den är en beskrivning av historiska händelser. Den berättar att Gud skapade alla slags djur och växter var för sig, och människan fanns också med från början. Himlen, jorden och allt det rymmer skapades på sex dagar för ca. 6000 år sedan. När det hebreiska ordet för dag används tillsammans med ett tal, eller tillsammans med kväll och morgon, eller tillsammans med ljus, så innebär det att man avser ett 24-timmarsdygn. I skapelseberättelsen finns alla tre med för att poängtera att det är vanliga dagar som avses. Majoriteten av exegeter från urkyrkan fram till början på 1800-talet har tolkat skapelseberättelsen så.

Allt Gott!