Läste den här artikeln om att Wright och McGrath har en ny tolkning av Paulus. Vad tycker du om det?
Poängen i artikeln är inte vilket perspektiv vi ska ha på Paulus i Romarbrevet, utan vilket perspektiv Paulus har på Genesis. Den enkla läsningen är att Adam är stamfadern till alla folk.
Does the “New Perspective on Paul” Undermine a Historical Adam?
/E
Tack för text. Den här artikeln är väl ett exempel på precis den röst som Wright m.fl. vill ifrågasätta. På slutet drar artikelförfattaren en rak linje som i tur och ordning går från the biblical wrighters, Jesus, virtually all Christians in the 18th first centuries till modern creationists. Men det är väl just den linjen - den som den här artikeln tycks ta helt för given - som Wright vill problematisera.
Paulus är kanske mer en hands on församlingsledare, som inte minst arbetar för att livet i de nya kristna församlingarna skall fungera - särskilt samspelet mellan kristna judar och icke-judar.
Inte minst sätter det fokus på kristen tro som ett sätt att leva snarare än som ett individuellt projekt för att på den yttersta dagen rädda sitt eget skinn.
Allt gott /J
Kritiken som riktas mot Wright m.fl. är att de menar att vi behöver deras bakgrundsberättelse för att förstå att Judarna knyckt skapelseberättelsen och att Adam är allegorisk. Det låter gnostiskt i mina öron.
Med anledning av den blossande debatten för eller mot Rob Bell så blir ordväxlingen om NT Wright återigen aktuell eftersom han vad jag förstår inspirerat Rob Bell och andra inom Emergent church och progressive theology. Min tolkning är att Rob Bell lägger för mycket vikt på empati och för lite på respekt. Den gamla balansen mellan lag och evangelium. Utan lag ingen nåd, och utan skapelse ingen upprättelse.
/E
Ja, du har nog rätt i att debatten om Bell tangerar det som vi skrev om, även om jag bara följt det på avstånd och dessutom inte riktigt vet vad Bell står för. Att han lutar sig mot Wright visste jag inte. De som anklagar Bell kallar honom för universalist har jag sett. Wright betonar att Guds frälsningsgärning är större än en räddningsaktion för individuella människosjälar. Det är en återupprättelse av hela skapelsen – det godas kosmiska seger över det onda. Det kanske skulle kunna användas av en universalist, men det är inte helt säkert. Det skulle också kunna användas för att markera mot en (kanske evangelikal) tendens att förkunna Jesus som den som frälser oss från faderns helvetesdom, vilket lätt landar i att Jesus frälser oss från Gud. Kanhända är det det som Bell är ute efter också?
Jag tror att jag förstår vad du menar med för mycket empati och för lite respekt i Emergent Church. Jag gillar det där ödmjuka anslaget som de har, men det kan bli extremt undanglidande om man vill få fatt i vad det egentligen står för. Jag har tänkt att EC kanske måste ses som en teologisk metod mer än en teologisk position.
(Läste förresten häromdagen att teologen Karl Barth en gång fick frågan om vi skulle få återse dem som vi älskade i himmelen. Hans svar: ”inte bara dem, är jag rädd.”)
/J
Du skriver fint. Jag lutar också åt att många kommer att bli räddade, och utesluter inte att alla kommer till himlen, men inte utan omvändelse. Det är där jag reagerar, när man tonar ner behovet av pånyttfödelse. Dessutom tenderar EC att bli en slags gärningslära, att sakramenten förvandlas till en juste politik som vi måste uppfylla. Jesus gör väl klart att politik varken är medel eller ändamål, utan en konsekvens av förvandlade människor.
Att Jesus skulle rädda oss från sin vredgade far är förstås ännu mer tokigt än EC. Att Gud pga sin helighet inte kunde befatta sig med syndare. Så obibliskt och märkligt. Jesu offer är ju faderns kärleksfulla initiativ för vår skull, inte offrar han sin son för sin egen skull eller?
/E
Första recensionen:
/J
Andra recensionen:
Har Bell fattat nåden?
/E
Huller-om-buller-tänk:
Jag blir inte klok på vad det faktiskt står i den där boken. De verkar ha uppfattat den så olika. Om Bell verkligen omintetgör allvaret Guds dom, som väl Swärdh menar, så håller jag med om att det finns ett problem. Fast andra har ju inte läst det så! Det är så lätt att teologiskt definiera ut folk genom att säga att de bara håller på och ”anpassar” evangeliet för att det skall verka smakfullt för moderna människor. Och det är viktigt att rannsaka om det som sägs om kristendom försöker dölja trons anstöt. Men även Swärdh (och alla vi andra som vill berätta om vad Jesus betyder i våra liv) lyfter väl fram de delar av vår tro som vi erfar som något som påverkar de liv som vi lever. Det måste ju inte handla om att man gör tron billig. Om medeltidens människor i högre grad hade ångest för evig fördömelse så talade kyrkan mycket om hur Gud kan frälsa oss från det. Om den moderna människans ångest handlar om något annat, så kanske det är rimligt att kyrkan ägnar lite mer uppmärksamhet åt det. Nog håller väl den kristna traditionen för att låta olika delar bli olika viktigt i olika tider, eller i olika perioder av en människas liv? Knäckfrågan är nog tillslut för mig: Skriver Bell på ett sådant sätt att domen faktiskt kategoriskt avvisas, eller skriver han på ett sådant sätt att han lyfter fram en annan del av evangeliet som varit försummat? Om det är möjligt att läsa honom på det senare sättet tror jag att jag föredrar att göra det, eftersom jag i så fall tänker att det kan vara ord i rättan tid. Det betyder ju inte att man behöver tappa det andra. Gör man det så håller jag med om att vi är illa ute.
Exempelvis känns det som att det är det som somliga argumenterar för i Svenska kyrkans diskussion om syndabekännelsen och dess roll – somliga vill rensa ut allt tal om synd och ondska, eftersom det hör till en förlegad världsbild som inte upplysta människor delar. Det finns ingen fallen skapelse, utan istället bara människor i utveckling. En ohållbar hållning menar jag eftersom världens och vår egen trasighet och syndfullhet blir övertydlig varje gång man slå på kvällsnyheterna. Vems liv handlar det om när de menar att vi skall ägna oss åt att bejaka varandra istället?(http://www.kyrkanstidning.se/ledare_och_debatt/debatt/webbdebatt_plocka_bort_talet_om_synd_skuld_och_slaktade_lamm_0_16739.news.aspx?itemid=2d2f24e4-8452-45d3-a680-a4eb3a169392& )
/J
Det är som du uttrycker, hellre fria Bell än fälla honom. Han matchar ju inte Ulla i Aspeboda, bevars. Det som oroar mig är att han tar Gandhi som exempel på någon som Gud inte kan med att skicka till helvetet. Hade han pratat om något föräldralöst barn som ville väl men gjorde fel hade det rimmat bättre med evangeliet. Han antyder att Gandhi skulle förtjäna himlen, och det är mycket allvarligt, tycker du inte det?
/E
Ja, att Bell tar Gandhi som exempel är knepigt eftersom just Gandhi så ofta tas som exempel på Den godhjärtade människan. Det blir lätt gärningslära av det. Men i den hänvisning till Gandhi som jag har sett att Bell gör, så talar han om Gandhi apropå att någon annan har velat förminska den eventuella visdomen i något som Gandhi sa, med argumentet att vi ändå vet att han är i helvetet. Jag vet inte om du syftar på samma tillfälle. Men utifrån det kan det som Bell säger ses som en protest mot en för kategorisk dom av Gandhi.
/J
Ja, det vore en mer välvillig tolkning av Bells budskap. Problemet är väl att han gång på gång säger saker som lätt kan förstås som att pånyttfödelse inte är nödvändigt. Varför ska han försvara Gandhis visdom när han pratar om Guds kärlek? Handlar frälsningen om att välja Gud eller att välja det goda? Bell verkar tycka det senare:
Woman: Let’s say hypothetically I’m an atheist and I don’t want anything to do with God. Um, would it be loving for God to put me into heaven if I didn’t want to be with Him?
Bell: If you’re an atheist would it be loving for G—well I begin with God is love and love demands freedom; and God gives us what we want. And for somebody who is like, “I want nothing to do with peace, joy, reconciliation, forgiveness, generosity, really, really good food and wine (audience laughs) I-I sort of just begin in a very sort of simple level. I-I believe God gives us what we want. And someone’s like, “No way, I don’t want that,” then God’s like, “Okay, okay.”
Ännu ett exempel på att Bell verkar anse att det handlar om att göra gott, dessutom att det goda skulle vara vår mänskliga natur:
Miller: “Is there a hell? And if not, does that take anything away from the Cross?”
Bell: I, I actually, actually think there is hell, because we see hell every day. Yeah, we can resist and we can re-reject what it means to be fully human and good, and decent, and compassionate. So yes, I think there is—and we have that choice now, and I assume we have that choice on into the future. Yes. Thank you, Ben. Right there!
Vill han bli missförstådd, eller tycker han så på riktigt?
Läste det här bloginlägget:
/E
Tja jag vet inte riktigt vad han vill. Han vill nog inte vill bli missförstådd men han har kanske inget emot att uppfattas så ambivalent att det uppstår en diskussion kring det han säger. Perspektivet från bloggen Metanoia som du skickade ger mig en ny tanke som jag inte har slagits av. Jag håller nog verkligen med Metanoia att det har betydelse att det är en person med en sådan stark position som skriver den här boken. Då kanske det inte riktigt bara går att läsa boken som ett inlägg som skall röra om i grytan och rucka på vissa invanda tänkesätt – typ sådana som förminskar Guds verkningsområde till själen, himlen och evigheten, men tenderar att glömma kroppen, världen och grannen. (det är så jag har tänkt kring exempelvis citatet nedan, där Bell betonar helvetet som en realitet också här mitt ibland oss.) Men när man tänker på att det är en ledare för en megakyrka som skriver så blir en sådan här bok lite knepigare också för mig. Då finns det risk att den inte bara blir ett utmanande inlägg från sidan, utan istället ett sorts program för kristen tro – ett program som dessutom då i ganska hög grad har formulerats negativt i motsats till en viss annan kristendomstolkning, istället för positivt utifrån evangeliets kärna.
/J
Tack J, det är oerhört givande att bolla med dig. Får jag använda vår mailväxling i ett blogginlägg? Du får vara anonym om du vill.
/E
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar