Visar inlägg med etikett gemenskap. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett gemenskap. Visa alla inlägg

måndag 5 november 2012

Söndagen efter alla helgons dag

I Simon Garvares kapell igår kunde jag rikta all uppmärksamhet framåt eftersom resten av familjen stannade hemma. Det kändes gott att fira gudstjänst som så många gånger förut tillsammans med kända och okända som följer samma väg. Sussie Kårlin predikade så bra att jag frågade om jag fick publicera hennes manus här på bloggen. Tycker den säger något viktigt om gott och ont. Här kommer den.


Who wants to live forever – sjunger Queen i en gammal 80-tals dänga. Vem vill leva i all evighet? Jo, när man har det riktigt bra, när man skrattar, är frisk, är glad, har goda vänner  då går tiden och man vill vara kvar för alltid. Men när det är tvärtom, man har ångest, lider, har ont, är ensam, saknar då vill man inte leva en minut till. Vi känner igen det. Så den är berättigad, frågan – vem vill leva i all evighet?

I Bibelns första kapitel berättas om hur Gud är upphovet till livet. Hur han designar och skapar allt levande i olika steg. Och när mörker är skilt från ljus, vatten från land och djur krälar på jorden skapas människorna – Adam och Eva. Människa och Ge liv. De placeras mitt bland allt det vackra och perfekta, mitt i harmonin och de får umgås med Gud – prata med honom ansikte mot ansikte och äta av Livets träd, som gör att de får leva för evigt – for ever! Men så säger Bibeln att människorna trots detta fantastiska valde att bryta harmonin – de åt av det enda fruktträd de inte fick äta av, de bröt mot ordningen och de skiljdes åt från Guds plan. Det som vi kallar synd. Det Gud gör då när han upptäcker detta är att han stänger vägen till livets träd.

Och inte bara lätt drar igen dörren utan blockerar vägen, haspar ordentligt, bommar igen om Eden så att det ska bli omöjligt att äta av Livets träd för människan igen. Det står i 1 mos att han låter änglar bevaka vägen dit och sätter ett svärd att vakta vägen dit. Varför? Är han så arg på människorna för vad de gjort? Är det så oförlåtligt att äta lite frukt? Nej, snarare är han så mån om människorna. Han vet ju att konsekvensen av att äta av kunskapens träd är att få kunskap om både bra och dåliga saker – det mesta kunskap är sån om vi tänker på det. Dynamit – fantastik uppfinning att använda om gruvarbetare stängts inne av ett jordskred men fruktansvärd i händerna på en terrorist som vill spränga ett dagis. Kunskap om din privata historia – en trygghet för dig då dina vänner vet allt om dig och förstår och älskar trots det. Kan bli skadlig då ovänner skvallrar, utnyttjar och inte förlåter. Kunskap – på gott och ont helt enkelt.

Och inte bara detta, Gud hade sagt att med kunskapens frukt kom också smärtan, sorgen och döden in i människans liv. Som en självklar konsekvens. Lika säkert som att du får hål i tänderna om du aldrig borstar tänderna men ändå dricker cola varje dag. Genom att bryta Guds ordning, själv vilja vara sin Gud och äta av kunskapens frukt så kommer död, sorg och smärta som ett brev på posten säger Bibeln, lite förenklat :-) Inte för att Gud vill det utan för att det ligger nedlagt i naturordningen att vi behöver Gud i våra liv helt enkelt – precis som tänder behöver borstas och helst inte dricka cola varje dag.

En sak till verkar hända där vid kunskapens frukt. Gud och människan umgås inte längre på samma sätt. De kan inte längre titta varandra i ögonen för de är inte jämlika längre. Relationen är bruten precis som relationer blir när en part sårat eller trätt över en gräns, och blicken landar inte längre i den andres ögon utan flackar runt och stirrar sedan ner i marken. Så verkar det vara under en stor del av Bibeln. Människan flackar runt, söker Guds blick, men stirrar skamset ner i marken. Hon ber präster och profeter, domare och kungar titta åt henne men möter aldrig blicken personligen.

Men, när Gud gränsbevakar vägen till Livets träd är det inte för att han är arg på människan utan för att han älskar människan och för att han tänker kärlek i nästa steg. Gud ville inte att människan både skulle leva med död i sitt liv och i evighet. Den kombinationen skulle vara fruktansvärd! Det skulle ju verkligen vara en plåga – att leva för alltid i sorg, död, smärta, mörker – och, ja, who want's to live forever då?

Vem vill leva i evighet i något sådant? Det ville inte Gud att vi skulle behöva heller. Genom att stänga av vägen till Livets träd begränsas dödens tid, smärtans tid och sorgens tid, mörkret. Den blir inte för alltid. Den blir temporär, begränsad. Men därmed inte smärtfri och osynlig tyvärr. Döden och smärtan blir märkbar i historien genom krig, orättvisor, förstörelse och smuts. Den blir också märkbar i våra egna liv genom sjukdom, död, ensamhet och ohälsa.

Och vi frustreras över att vi inte rår på den. Vi irriteras över att våra liv begränsas av den, av att vi inte kan stoppa den, hålla den tillbaka eller lägga den på andra istället för de vi älskar. Vi får stå bredvid och se andra lida och vi får ha ont och kämpa utan att se något slut. Och vi förstår inte varför personer drabbas, saker sker eller framför allt varför Gud inte ingriper?! Varför Gud verkar blunda.

Den kristna tron menar att Gud faktiskt griper in. Gud var inte bara aktiv i tidens början utan är fortsatt aktiv på olika sätt. Det är det evangelietexten försöker beskriva. En Gud som är värd att fruktas för att han har makt, för att han agerar och kan förvandla och förändra. Fruktas – kan låta som ett maktord och jag skulle nog vilja säga att det är det. För det speglar en Gud som har makt över ondskan och över smärtan och döden, över alla de konsekvenser som drabbade oss när frukten från kunskapens träd åts upp. Det är en mäktig Gud vi har och får bekänna oss till.

Hur griper Gud då in i vår vardag? Ja, ibland drabbar Gud en människa totalt – hon kanske känner att Gud vill säga något till just mig genom en sång, genom ett ord, genom en känsla. Guds Helige Ande gör något inom mig. Vi läser om dom ingripandena lite titt som tätt. Kändisar som Alex Schulman, Göran Skytte och Agneta Sjödin som berättar om sina Gudsmöten offentligt och vanliga smålänningar som vittna mera lågmält i sin församling. Ibland arbetar Gud genom andra, kanske genom just Dig.

Gud vill använda Dig för att förmedla hopp, förlåtelse, tröst till någon annan. De armar han har på jorden idag för att ge en kram är kanske dina? Idag har vi fått vara med när Gud konkret arbetat. Vi har fått se och bevittna hur NN döpts in i Guds rike. Vi har fått be att mörkrets makt ska vika från hennes liv och be att Guds Ande fyller henne med sitt liv. Genom dopet har Guds rike vuxit på jorden och manifesterats tydligt. Och i nattvarden om en stund kommer vi att få möjlighet att alla möta Kristus – som ger förlåtelse och som på korset en gång för alla besegrat döden och dess konsekvenser.

Och i allt detta är det också som att Gud lyfter upp vår blick och uppmuntrar den att landa i Hans igen. Han vill möta oss igen, se oss, uppmuntra oss, bekräfta oss. Jag ska gå tillbaka till episteltexten nu. Slå gärna upp den. För vad är det som händer där? Vi har Johannes – en lärjunge som fått leva länge – den ende av dem som inte behövt dö som martyr. Han fängslas bara och sätts på en ö i Medelhavet i väntan på döden. Johannes får se en vision, en slags dröm av hur det kommer att bli i framtiden, när tiden tar slut, när Guds rike helt kommer.

Johannes uppenbarelse är inte lätt att tolka, men Johannes verkar inte tolka heller. Han bara berättar det han ser, ungefär som en vittnesbeskrivning. Eller som när ett barn berättar vad som hände under dagen. Han berättar vad Gud själv visar honom. ”en flod med livets vatten, och mitt på en stor gata står Livets träd”. Där är vi tillbaka igen vid Livets träd. Johannes ser inget staket runt trädet, ingen ängel i militärisk utrustning och inget eldsflammande svärd som bevakar trädet. Ingen stoppskylt, ingen taggtråd. Det är en öppen väg till Livets träd.

Och trädet bär frukt och ger skörd åt folket. Och ingen förbannelse finns mer och Guds tron står i staden och alla ska se Guds ansikte. Vi befinner oss i Bibelns allra sista bok och dess slutkapitel. Det är rätt fascinerande att det som händer flera tusen år tidigare och som ställer till med så mycket elände, slutligen dras ihop i ett fantastiskt slut. Livets träd är åter på plats obevakat och människan – du och jag – får tillträde till dess frukt – evigt liv. Och det livet verkar det som om ingen säger nej till – för där finns ingen natt, och ingen sorg och smärta och Gud själv ska leva bland oss – precis som han gjorde bland de första människorna. Och, vi får se Honom ansikte mot ansikte igen – utan att skämmas, utan att titta ner, utan hinder, utan profeter eller kungar som för vår talan utan direkt ansikte mot ansikte igen.

Här finns vårt hopp – både för oss själva och för mänskligheten. De som vi saknar och som lämnat jorden får smaka av Livets träd igen och möta Guds blick. Den värld vi ser som orättvis och präglad av kunskap på gott och ont är begränsad och Guds rike ska en dag ta form med Livets träd mitt i staden.

Amen.

Publicerad med tillstånd av Sussie Kårlin som höll denna predikan i Garvaregården 4:e november 2012.

torsdag 14 juni 2012

Elsie Lindqvist

Förra året kom Elsie Lindqvist till vår församling och berättade sin historia, från övergrepp i barndomen till prostitution och missbruk, därifrån till ett nytt liv med Jesus. Hon fick ett nytt liv och ger tillbaka allt hon kan genom att berätta för andra vad hon varit med om. Det är så fängslande att lyssna till henne, och jag vill inte förta berättelsen utan låta er höra den av Elsie själv när hon sommarpratar i radio.

Allt Gott!

tisdag 26 juli 2011

Lite normalt umgänge

Så har jag blivit småbarnsfar, därav sparsamheten med inlägg senaste månaderna. Nu sitter jag uppe mitt i natten i främmande land och vakar över min dotter som inte kan sova.  Läser lite om den norske terroristen.  Hur kunde det gå så galet? Kan vi göra något för att det inte ska hända igen? Jag tror inte på hårdare kontroll eller mer upplysning, utan jag tänker att det handlar om relationer. Var och en måste upptäcka ensamma människor och innesluta dem i gemenskapen så att de får lite normal stimulans. Om någon i sin ensamhet är bitter och cynisk så kan lite normalt umgänge göra underverk tror jag, ungefär som tidningen Dagen skriver i ledaren om att innesluta Breiviks likar.

lördag 23 juli 2011

Fruktansvärt dåd i vårt grannland

En infödd norrman sköt ihjäl många barn på ett socialdemokratiskt sommarläger på en ö utanför oslo. Han hålls också ansvarig för den briserade bilbomben i centrala Oslo tidigare under dagen. Det är med sorg och besvikelse jag läser om händelserna på Dagens Nyheters nätupplaga. Det är tidig morgon i Skandinavien, men jag sitter på andra sidan jorden på ett hotell i Taipei och läser medan fru och dotter tar en förmiddagslur. Det är en global värld vi lever i. Här på främmande mark känner jag mig trygg medan mina fränder hemma i norden skakas av tryckvåg och sorgebud. Så maktlös man känner sig, samtidigt som en niding hade makt att orsaka så mycket skada. Det är lättare att riva ner än att bygga upp. Vem kan hindra den som verkligen bestämt sig för att förstöra för andra? Nu kommer åtgärder vidtas och lagar stiftas för att det inte ska hända igen, men till vilken nytta när det finns galningar som planerar och genomför skoningslösa attacker som denna? En man med nordiskt utseende sticker ut här i Taiwan, men inte i Norge.  Det hjälper alltså inte att vara misstänksam mot främlingar, fienden finns ibland oss och inom oss. Bara när vi erkänner det kan vår trasighet bli lagad och vårt hat bytas till medlidande. Då kommer Gud att ge oss rättvisa och tröst.

onsdag 30 mars 2011

Dialog om Emergent Church


Läste den här artikeln om att Wright och McGrath har en ny tolkning av Paulus. Vad tycker du om det?
 Poängen i artikeln är inte vilket perspektiv vi ska ha på Paulus i Romarbrevet, utan vilket perspektiv Paulus har på Genesis. Den enkla läsningen är att Adam är stamfadern till alla folk.
Does the “New Perspective on Paul” Undermine a Historical Adam?

/E

Tack för text. Den här artikeln är väl ett exempel på precis den röst som Wright m.fl. vill ifrågasätta. På slutet drar artikelförfattaren en rak linje som i tur och ordning går från the biblical wrighters, Jesus, virtually all Christians in the 18th first centuries till modern creationists. Men det är väl just den linjen - den som den här artikeln tycks ta helt för given - som Wright vill problematisera.
Paulus är kanske mer en hands on församlingsledare, som inte minst arbetar för att livet i de nya kristna församlingarna skall fungera - särskilt samspelet mellan kristna judar och icke-judar.

Inte minst sätter det fokus på kristen tro som ett sätt att leva snarare än som ett individuellt projekt för att på den yttersta dagen rädda sitt eget skinn.
Allt gott /J

Kritiken som riktas mot Wright m.fl. är att de menar att vi behöver deras bakgrundsberättelse för att förstå att Judarna knyckt skapelseberättelsen och att Adam är allegorisk. Det låter gnostiskt i mina öron.
Med anledning av den blossande debatten för eller mot Rob Bell så blir ordväxlingen om NT Wright återigen aktuell eftersom han vad jag förstår inspirerat Rob Bell och andra inom Emergent church och progressive theology. Min tolkning är att Rob Bell lägger för mycket vikt på empati och för lite på respekt. Den gamla balansen mellan lag och evangelium. Utan lag ingen nåd, och utan skapelse ingen upprättelse.
/E

Ja, du har nog rätt i att debatten om Bell tangerar det som vi skrev om,  även om jag bara följt det på avstånd och dessutom inte riktigt vet vad Bell står för. Att han lutar sig mot Wright visste jag inte. De som anklagar Bell kallar honom för universalist har jag sett. Wright betonar att Guds frälsningsgärning är större än en räddningsaktion för individuella människosjälar. Det är en återupprättelse av hela skapelsen – det godas kosmiska seger över det onda. Det kanske skulle kunna användas av en universalist, men det är inte helt säkert. Det skulle också kunna användas för att markera mot en (kanske evangelikal) tendens att förkunna Jesus som den som frälser oss från faderns helvetesdom, vilket lätt landar i att Jesus frälser oss från Gud. Kanhända är det det som Bell är ute efter också?
Jag tror att jag förstår vad du menar med för mycket empati och för lite respekt i Emergent Church. Jag gillar det där ödmjuka anslaget som de har, men det kan bli extremt undanglidande om man vill få fatt i vad det egentligen står för. Jag har tänkt att EC kanske måste ses som en teologisk metod mer än en teologisk position.
(Läste förresten häromdagen att teologen Karl Barth en gång fick frågan om vi skulle få återse dem som vi älskade i himmelen. Hans svar: ”inte bara dem, är jag rädd.”)
/J

Du skriver fint. Jag lutar också åt att många kommer att bli räddade, och utesluter inte att alla kommer till himlen, men inte utan omvändelse. Det är där jag reagerar, när man tonar ner behovet av pånyttfödelse. Dessutom tenderar EC att bli en slags gärningslära, att sakramenten förvandlas till en juste politik som vi måste uppfylla. Jesus gör väl klart att politik varken är medel eller ändamål, utan en konsekvens av förvandlade människor.
Att Jesus skulle rädda oss från sin vredgade far är förstås ännu mer tokigt än EC. Att Gud pga sin helighet inte kunde befatta sig med syndare. Så obibliskt och märkligt. Jesu offer är ju faderns kärleksfulla initiativ för vår skull, inte offrar han sin son för sin egen skull eller?
/E

Första recensionen:
/J

Andra recensionen:
Har Bell fattat nåden?
/E

Huller-om-buller-tänk:
Jag blir inte klok på vad det faktiskt står i den där boken. De verkar ha uppfattat den så olika. Om Bell verkligen omintetgör allvaret Guds dom, som väl Swärdh menar, så håller jag med om att det finns ett problem. Fast andra har ju inte läst det så! Det är så lätt att teologiskt definiera ut folk genom att säga att de bara håller på och ”anpassar” evangeliet för att det skall verka smakfullt för moderna människor. Och det är viktigt att rannsaka om det som sägs om kristendom försöker dölja trons anstöt. Men även Swärdh (och alla vi andra som vill berätta om vad Jesus betyder i våra liv) lyfter väl fram de delar av vår tro som vi erfar som något som påverkar de liv som vi lever. Det måste ju inte handla om att man gör tron billig. Om medeltidens människor i högre grad hade ångest för evig fördömelse så talade kyrkan mycket om hur Gud kan frälsa oss från det. Om den moderna människans ångest handlar om något annat, så kanske det är rimligt att kyrkan ägnar lite mer uppmärksamhet åt det. Nog håller väl den kristna traditionen för att låta olika delar bli olika viktigt i olika tider, eller i olika perioder av en människas liv? Knäckfrågan är nog tillslut för mig: Skriver Bell på ett sådant sätt att domen faktiskt kategoriskt avvisas, eller skriver han på ett sådant sätt att han lyfter fram en annan del  av evangeliet som varit försummat? Om det är möjligt att läsa honom på det senare sättet tror jag att jag föredrar att göra det, eftersom jag i så fall tänker att det kan vara ord i rättan tid. Det betyder ju inte att man behöver tappa det andra. Gör man det så håller jag med om att vi är illa ute.
Exempelvis känns det som att det är det som somliga argumenterar för i Svenska kyrkans diskussion om syndabekännelsen och dess roll – somliga vill rensa ut allt tal om synd och ondska, eftersom det hör till en förlegad världsbild som inte upplysta människor delar. Det finns ingen fallen skapelse, utan istället bara människor i utveckling. En ohållbar hållning menar jag eftersom världens och vår egen trasighet och syndfullhet blir övertydlig varje gång man slå på kvällsnyheterna. Vems liv handlar det om när de menar att vi skall ägna oss åt att bejaka varandra istället?(http://www.kyrkanstidning.se/ledare_och_debatt/debatt/webbdebatt_plocka_bort_talet_om_synd_skuld_och_slaktade_lamm_0_16739.news.aspx?itemid=2d2f24e4-8452-45d3-a680-a4eb3a169392& )
/J

Det är som du uttrycker, hellre fria Bell än fälla honom. Han matchar ju inte Ulla i Aspeboda, bevars. Det som oroar mig är att han tar Gandhi som exempel på någon som Gud inte kan med att skicka till helvetet. Hade han pratat om något föräldralöst barn som ville väl men gjorde fel hade det rimmat bättre med evangeliet. Han antyder att Gandhi skulle förtjäna himlen, och det är mycket allvarligt, tycker du inte det?

/E

Ja, att Bell tar Gandhi som exempel är knepigt eftersom just Gandhi så ofta tas som exempel på Den godhjärtade människan. Det blir lätt gärningslära av det. Men i den hänvisning till Gandhi som jag har sett att Bell gör, så talar han om Gandhi apropå att någon annan har velat förminska den eventuella visdomen i något som Gandhi sa, med argumentet att vi ändå vet att han är i helvetet. Jag vet inte om du syftar på samma tillfälle. Men utifrån det kan det som Bell säger ses som en protest mot en för kategorisk dom av Gandhi.
/J

Ja, det vore en mer välvillig tolkning av Bells budskap. Problemet är väl att han gång på gång säger saker som lätt kan förstås som att pånyttfödelse inte är nödvändigt. Varför ska han försvara Gandhis visdom när han pratar om Guds kärlek? Handlar frälsningen om att välja Gud eller att välja det goda? Bell verkar tycka det senare:
Woman: Let’s say hypothetically I’m an atheist and I don’t want anything to do with God. Um, would it be loving for God to put me into heaven if I didn’t want to be with Him?
Bell: If you’re an atheist would it be loving for G—well I begin with God is love and love demands freedom; and God gives us what we want. And for somebody who is like, “I want nothing to do with peace, joy, reconciliation, forgiveness, generosity, really, really good food and wine (audience laughs) I-I sort of just begin in a very sort of simple level. I-I believe God gives us what we want. And someone’s like, “No way, I don’t want that,” then God’s like, “Okay, okay.”
Ännu ett exempel på att Bell verkar anse att det handlar om att göra gott, dessutom att det goda skulle vara vår mänskliga natur:
Miller: “Is there a hell? And if not, does that take anything away from the Cross?”
Bell: I, I actually, actually think there is hell, because we see hell every day. Yeah, we can resist and we can re-reject what it means to be fully human and good, and decent, and compassionate. So yes, I think there is—and we have that choice now, and I assume we have that choice on into the future. Yes. Thank you, Ben. Right there!
Vill han bli missförstådd, eller tycker han så på riktigt?
Läste det här bloginlägget:
/E

Tja jag vet inte riktigt vad han vill. Han vill nog inte vill bli missförstådd men han har kanske inget emot att uppfattas så ambivalent att det uppstår en diskussion kring det han säger. Perspektivet från bloggen Metanoia som du skickade ger mig en ny tanke som jag inte har slagits av. Jag håller nog verkligen med Metanoia att det har betydelse att det är en person med en sådan stark position som skriver den här boken. Då kanske det inte riktigt bara går att läsa boken som ett inlägg som skall röra om i grytan och rucka på vissa invanda tänkesätt – typ sådana som förminskar Guds verkningsområde till själen, himlen och evigheten, men tenderar att glömma kroppen, världen och grannen. (det är så jag har tänkt kring exempelvis citatet nedan, där Bell betonar helvetet som en realitet också här mitt ibland oss.) Men när man tänker på att det är en ledare för en megakyrka som skriver så blir en sådan här bok lite knepigare också för mig. Då finns det risk att den inte bara blir ett utmanande inlägg från sidan, utan istället ett sorts program för kristen tro – ett program som dessutom då i ganska hög grad har formulerats negativt i motsats till en viss annan kristendomstolkning, istället för positivt utifrån evangeliets kärna.
/J

Tack J, det är oerhört givande att bolla med dig. Får jag använda vår mailväxling i ett blogginlägg? Du får vara anonym om du vill.
/E

fredag 25 februari 2011

Så var det i Bäve

Jag är uppvuxen i Svenska Kyrkan, Bäve församling i Uddevalla. Något av det bästa var alla församlingsläger som anordnades där alla åldrar var välkomna. Det var skidläger och gemenskapsläger då vi några dagar levde som en stor familj. Som barn fick jag på så sätt lära känna många vuxna som medvetet eller omedvetet blivit förebilder. När Carl-Henrik Jaktlund nu efterlyser sådana läger inser jag hur lyckligt lottat jag varit.

Allt Gott!