Malaria har härjat en hjälplös mänsklighet sedan urminnes tider. Oddsen utjämnades när man upptäckte att bark från ett träd i Anderna botade febern. Kinin kallade man den aktiva substansen som gjorde det möjligt för européer att kolonialisera tropikerna. På 30-talet syntetiserade ett tyskt läkemedelsföretag ett liknande läkemedel som var enklare att framställa. Det kom amerikanarna över under andra världskriget och omformade till klorokin. Redan några år senare kom de första rapporterna om klorokinresistent malaria. På 80-talet var klorokin overksamt mot majoriteten av malariafallen. För att förstå hur klorokin en gång fungerade och varför det falerade så får vi titta närmare på malariaparasitens maskineri.
P. Falciparum lever på hemoglobin inne i människans röda blodkroppar. Restprodukten är giftig men parasiten neutraliserar och gör sig av med avfallet. Klorokin hindrar den processen så att parasiten drunknar i sitt eget avfall. För att malaria ska dö måste klorokinet finnas i höga koncentrationer i parasitens matsmältning. Finessen är att parasiten ordnar det genom att äta och koncentrera klorokin. Om parasiten muteras på något sätt så att klorokin inte tas upp eller koncentreras så blir parasiten resistent mot läkemedlet. Klorokinets verkningsmekanism är en komplicerad process som kan saboteras utan några avancerade metoder. Bildligt talat räcker det att kasta in en träsko i vävmaskinen.
Allt Gott!
Referat ur The Edge of Evolution av Michael J. Behe
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar