Hätskt om evolution

Professor Bengt Olle Bengtsson skrev ett blogginlägg på forskning.se om att tonläget ofta blir uppskruvat när evolution diskuteras:

"Ingen skall tro att ansvaret för det uppskruvade tonläget bara ligger hos journalisterna. Nyligen hölls en konferens i Lund, återigen på temat epigenetik, med intressanta föredragshållare. Flera av dem bröt emellertid ut i märkliga angrepp på evolutionsbiologin. Deras intresse för Lamarck tyckte jag om, för han var en viktig tänkare. Och visst är det intressant med nedärvningsfenomen som inte kodas av DNA, även om de tycks mig ovanliga och spelandes liten roll i evolutionen. Men VARFÖR denna aggressiv ton? En del i publiken fann säkert de måttlösa angreppen på evolutionsbiologin kul, men själv funderade jag på hur orimligt det varit om jag på ett liknande sätt ställt mig upp och underkänt teorin om kemiska bindningar. Jag hade inte bara haft fel, jag hade också framstått som en obegriplig kolerisk idiot. Varifrån kommer då detta aggressivt uppskruvade tonläge — i medier men också inom vetenskapen — så snart frågan rör evolution?"

Det här var det mest klarsynta om evolutionsdiskursen jag läst, och särskilt imponerad blev jag av att det kom från en evolutionsforskare. Professor Bengtsson erkänner att han själv varit delaktig i de hätska tongångarna, och menar att påstridighet och självgodhet varit bidragande orsaker, men mest intressant skriver han fäljande:

"Evolution är viktigt. När människan söker mening i livet har naturvetenskapen bara evolutionsteorin att tillhandahålla. I många sammanhang — och för vissa människor i nästan alla sammanhang — känns detta för magert. Suget efter mer förståeliga orsaker till liv, sjukdom, död, kärlek och samhällelig auktoritet är uppenbart mycket stort. Avsaknaden av andra, fullständigare förklaringar leder med nödvändighet till att irritation och ilska projiceras på evolutionsteorin."

Tänk om alla evolutionsforskare kunde resonera som han. Särskilt stressigt verkar det vara när människans ursprung diskuteras. I senaste numret av Illustrerad Vetenskap läser jag om ett nyfunnet skelett som fått namnet A. sediba:

"Det gör enligt forskarna A. sediba till en sannolik direkt förfader till hela Homo-släktet. Detta påstående motsvarar så att säga att man hittat den heliga Graal, och även om man erkänner fyndet som viktigt, råder det oenighet om tolkningen. Paleontologen bakom Ardi, Tim White, anser inte att den nya arten är knuten till Homo-släktet, utan att den tillhör en utdöd gren av australopithecinerna. Omvänt menar Lucys "Pappa", Donald Johansson, att A. sediba hör hemma i Homo-släktet. Andra menar att det inte kan vara människans förfader, då den är yngre än de äldsta stenredskapen, som är 2,6 miljoner år gamla och tillskrivs den omdiskuterade arten Homo habilis."

Det blir uppenbart att var och en håller hårt i sitt eget skötebarn, och att det finns utrymme för andra agendor än de rent vetenskapliga. Fynden är motstridiga och svårtolkade och det är mycket som står på spel, dels för enskilda forskares karriär men framför allt för sekulära människors existensiella frågor. Jag tror det är därför det tonläget ofta blir uppskruvat när evolution diskuteras.

Allt Gott!

Läs mer:
scienceblogs.com/laelaps

Discoverer of "Lucy" raises questions about Australopithecus sediba, the new human species from South Africa

Australopithecus sediba - felande länk eller ännu en överdrift?

Europeiska forskare analyserar fossil hjärna och ägg