söndag 18 november 2012

Gudsfruktan

Ikväll hade vi en lovsångsmässa i den vackra gamla kyrkan närmast oss. Jag fick ansvar för ordet och det här följer ungefär vad jag sa.


”Och nu, Israel, vad begär Herren, din Gud, av dig? Bara att du fruktar Herren, din Gud, så att du alltid vandrar hans vägar, älskar honom och tjänar Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och håller Herrens bud och hans stadgar, som jag i dag ger dig, allt till gagn för dig själv.”
Gudsfruktan pratas det inte om så mycket i kyrkan längre. Vi är brända på gamla tiders hot om helvetet. Inte är det väl meningen att man ska vara rädd för Gud? Änglarna säger ju: Var inte rädda! Så jag tänkte försöka reda ut vad det innebär att frukta Gud, för det är något som Bibeln talar mycket om. Vi behöver bli bekväma med orden att frukta Gud.
Det tar sin början för 6000 år sedan i Edens lustgård. Gud varnade för trädet som ger kunskap om gott och ont. När Adam och Eva åt frukten fick de fruktan. De förstod att de var nakna och blev rädda för Gud. De insåg sin sårbarhet, en första lärdom för att skilja på gott och ont. Det är nämligen när man ser sin egen otillräcklighet som man inser sitt behov av Gud. När man försöker på egen hand och det blir fel. Det är den erfarenheten vi måste göra för att få kunskap om gott och ont.
När man inser att man inte klarar allt så blir man rädd för det man inte kan kontrollera. Rädd för den som är mäktigare. När Israels folk lämnade Egypten var de rädda för Faraos armé. De var ett slavfolk jagade av världens mäktigaste krigare, och de blev trängda av berg på båda sidor och Röda havet framför sig. Men Gud sa: ”Jag ska visa min makt genom att krossa farao och hela hans här, hans vagnar och vagnskämpar.”
Det måste varit med bävan folket vandrade på havsbotten över Aqabaviken och tacksamheten över att tillhöra Gud visste inga gränser när faraos armé dränktes. Bibeln berättar:
Då Israels folk såg vilket storverk Herren hade utfört mot egypterna fruktade de Herren och litade på honom och på hans tjänare Mose.
Vem är som du bland gudarna, Herre? Vem är som du, majestätisk och helig, värdig fruktan och lovsång, mäktig att göra under?
I ett brev från Taizé står det: "[gudsmöten] både fascinerar och skrämmer. Det kan inte finnas något möte med Guds oväntade realitet utan ett ögonblicks bävan hos oss."
När jag var liten brukade jag smyga iväg och kika in i kyrksalen. Det var som att jag drogs dit men jag vågade inte gå in. Det kändes underbart och farligt på samma gång att komma nära Gud. Jag var rädd på ett behagligt sätt, för jag visste att Gud är god. Men i det läget skulle jag inte drömma om att gå mot Guds vilja. Sådan är Gudsfruktan tänker jag.
Det är nämligen i mötet med Gud som man ser vidden av sin egen utsatthet, sin litenhet, sitt totala beroende av honom. Då blir man ödmjuk. Det är klokt att rätta sig efter den som är både god och mäktig. I Ordspråksboken står det ”Att frukta Herren är att hata det onda.” Den som fruktar Gud vill alltså göra gott.
Ett annat ordspråk i Bibeln lyder: ”Fruktan för människor blir en snara, men den som litar på Herren får skydd.” Gudsfruktan fördriver alltså all annan fruktan, för när man litar på Gud så förstår man att allt annat måste böja sig för honom. Därför slipper vi frukta vad människor ska tycka, det viktiga är vad Gud tycker!
Bibeln säger också: ”Att frukta Herren är början till vishet, att känna den Helige är insikt.” Därför slipper vi lita på mänskliga experter som berättar om evolution och spår ekonomisk katastrof och klimatförändring, för vi känner Herren som har morgondagen i sin hand, och han är så mycket mäktigare!
Den som fruktar Herren har ett tryggt värn, och barnen får en säker tillflykt. Gudsfruktan är en källa till liv, en hjälp att undgå dödens snaror.
I Taizé-brevet läser jag vidare: "Gudsfruktan är en gåva av den heliga Anden, lika mycket som vishet och styrka! Denna gåva kan också kallas ödmjukhet. Att frukta Herren betyder att urskilja Gud som källan till allt gott”
Allt Gott!

måndag 5 november 2012

Söndagen efter alla helgons dag

I Simon Garvares kapell igår kunde jag rikta all uppmärksamhet framåt eftersom resten av familjen stannade hemma. Det kändes gott att fira gudstjänst som så många gånger förut tillsammans med kända och okända som följer samma väg. Sussie Kårlin predikade så bra att jag frågade om jag fick publicera hennes manus här på bloggen. Tycker den säger något viktigt om gott och ont. Här kommer den.


Who wants to live forever – sjunger Queen i en gammal 80-tals dänga. Vem vill leva i all evighet? Jo, när man har det riktigt bra, när man skrattar, är frisk, är glad, har goda vänner  då går tiden och man vill vara kvar för alltid. Men när det är tvärtom, man har ångest, lider, har ont, är ensam, saknar då vill man inte leva en minut till. Vi känner igen det. Så den är berättigad, frågan – vem vill leva i all evighet?

I Bibelns första kapitel berättas om hur Gud är upphovet till livet. Hur han designar och skapar allt levande i olika steg. Och när mörker är skilt från ljus, vatten från land och djur krälar på jorden skapas människorna – Adam och Eva. Människa och Ge liv. De placeras mitt bland allt det vackra och perfekta, mitt i harmonin och de får umgås med Gud – prata med honom ansikte mot ansikte och äta av Livets träd, som gör att de får leva för evigt – for ever! Men så säger Bibeln att människorna trots detta fantastiska valde att bryta harmonin – de åt av det enda fruktträd de inte fick äta av, de bröt mot ordningen och de skiljdes åt från Guds plan. Det som vi kallar synd. Det Gud gör då när han upptäcker detta är att han stänger vägen till livets träd.

Och inte bara lätt drar igen dörren utan blockerar vägen, haspar ordentligt, bommar igen om Eden så att det ska bli omöjligt att äta av Livets träd för människan igen. Det står i 1 mos att han låter änglar bevaka vägen dit och sätter ett svärd att vakta vägen dit. Varför? Är han så arg på människorna för vad de gjort? Är det så oförlåtligt att äta lite frukt? Nej, snarare är han så mån om människorna. Han vet ju att konsekvensen av att äta av kunskapens träd är att få kunskap om både bra och dåliga saker – det mesta kunskap är sån om vi tänker på det. Dynamit – fantastik uppfinning att använda om gruvarbetare stängts inne av ett jordskred men fruktansvärd i händerna på en terrorist som vill spränga ett dagis. Kunskap om din privata historia – en trygghet för dig då dina vänner vet allt om dig och förstår och älskar trots det. Kan bli skadlig då ovänner skvallrar, utnyttjar och inte förlåter. Kunskap – på gott och ont helt enkelt.

Och inte bara detta, Gud hade sagt att med kunskapens frukt kom också smärtan, sorgen och döden in i människans liv. Som en självklar konsekvens. Lika säkert som att du får hål i tänderna om du aldrig borstar tänderna men ändå dricker cola varje dag. Genom att bryta Guds ordning, själv vilja vara sin Gud och äta av kunskapens frukt så kommer död, sorg och smärta som ett brev på posten säger Bibeln, lite förenklat :-) Inte för att Gud vill det utan för att det ligger nedlagt i naturordningen att vi behöver Gud i våra liv helt enkelt – precis som tänder behöver borstas och helst inte dricka cola varje dag.

En sak till verkar hända där vid kunskapens frukt. Gud och människan umgås inte längre på samma sätt. De kan inte längre titta varandra i ögonen för de är inte jämlika längre. Relationen är bruten precis som relationer blir när en part sårat eller trätt över en gräns, och blicken landar inte längre i den andres ögon utan flackar runt och stirrar sedan ner i marken. Så verkar det vara under en stor del av Bibeln. Människan flackar runt, söker Guds blick, men stirrar skamset ner i marken. Hon ber präster och profeter, domare och kungar titta åt henne men möter aldrig blicken personligen.

Men, när Gud gränsbevakar vägen till Livets träd är det inte för att han är arg på människan utan för att han älskar människan och för att han tänker kärlek i nästa steg. Gud ville inte att människan både skulle leva med död i sitt liv och i evighet. Den kombinationen skulle vara fruktansvärd! Det skulle ju verkligen vara en plåga – att leva för alltid i sorg, död, smärta, mörker – och, ja, who want's to live forever då?

Vem vill leva i evighet i något sådant? Det ville inte Gud att vi skulle behöva heller. Genom att stänga av vägen till Livets träd begränsas dödens tid, smärtans tid och sorgens tid, mörkret. Den blir inte för alltid. Den blir temporär, begränsad. Men därmed inte smärtfri och osynlig tyvärr. Döden och smärtan blir märkbar i historien genom krig, orättvisor, förstörelse och smuts. Den blir också märkbar i våra egna liv genom sjukdom, död, ensamhet och ohälsa.

Och vi frustreras över att vi inte rår på den. Vi irriteras över att våra liv begränsas av den, av att vi inte kan stoppa den, hålla den tillbaka eller lägga den på andra istället för de vi älskar. Vi får stå bredvid och se andra lida och vi får ha ont och kämpa utan att se något slut. Och vi förstår inte varför personer drabbas, saker sker eller framför allt varför Gud inte ingriper?! Varför Gud verkar blunda.

Den kristna tron menar att Gud faktiskt griper in. Gud var inte bara aktiv i tidens början utan är fortsatt aktiv på olika sätt. Det är det evangelietexten försöker beskriva. En Gud som är värd att fruktas för att han har makt, för att han agerar och kan förvandla och förändra. Fruktas – kan låta som ett maktord och jag skulle nog vilja säga att det är det. För det speglar en Gud som har makt över ondskan och över smärtan och döden, över alla de konsekvenser som drabbade oss när frukten från kunskapens träd åts upp. Det är en mäktig Gud vi har och får bekänna oss till.

Hur griper Gud då in i vår vardag? Ja, ibland drabbar Gud en människa totalt – hon kanske känner att Gud vill säga något till just mig genom en sång, genom ett ord, genom en känsla. Guds Helige Ande gör något inom mig. Vi läser om dom ingripandena lite titt som tätt. Kändisar som Alex Schulman, Göran Skytte och Agneta Sjödin som berättar om sina Gudsmöten offentligt och vanliga smålänningar som vittna mera lågmält i sin församling. Ibland arbetar Gud genom andra, kanske genom just Dig.

Gud vill använda Dig för att förmedla hopp, förlåtelse, tröst till någon annan. De armar han har på jorden idag för att ge en kram är kanske dina? Idag har vi fått vara med när Gud konkret arbetat. Vi har fått se och bevittna hur NN döpts in i Guds rike. Vi har fått be att mörkrets makt ska vika från hennes liv och be att Guds Ande fyller henne med sitt liv. Genom dopet har Guds rike vuxit på jorden och manifesterats tydligt. Och i nattvarden om en stund kommer vi att få möjlighet att alla möta Kristus – som ger förlåtelse och som på korset en gång för alla besegrat döden och dess konsekvenser.

Och i allt detta är det också som att Gud lyfter upp vår blick och uppmuntrar den att landa i Hans igen. Han vill möta oss igen, se oss, uppmuntra oss, bekräfta oss. Jag ska gå tillbaka till episteltexten nu. Slå gärna upp den. För vad är det som händer där? Vi har Johannes – en lärjunge som fått leva länge – den ende av dem som inte behövt dö som martyr. Han fängslas bara och sätts på en ö i Medelhavet i väntan på döden. Johannes får se en vision, en slags dröm av hur det kommer att bli i framtiden, när tiden tar slut, när Guds rike helt kommer.

Johannes uppenbarelse är inte lätt att tolka, men Johannes verkar inte tolka heller. Han bara berättar det han ser, ungefär som en vittnesbeskrivning. Eller som när ett barn berättar vad som hände under dagen. Han berättar vad Gud själv visar honom. ”en flod med livets vatten, och mitt på en stor gata står Livets träd”. Där är vi tillbaka igen vid Livets träd. Johannes ser inget staket runt trädet, ingen ängel i militärisk utrustning och inget eldsflammande svärd som bevakar trädet. Ingen stoppskylt, ingen taggtråd. Det är en öppen väg till Livets träd.

Och trädet bär frukt och ger skörd åt folket. Och ingen förbannelse finns mer och Guds tron står i staden och alla ska se Guds ansikte. Vi befinner oss i Bibelns allra sista bok och dess slutkapitel. Det är rätt fascinerande att det som händer flera tusen år tidigare och som ställer till med så mycket elände, slutligen dras ihop i ett fantastiskt slut. Livets träd är åter på plats obevakat och människan – du och jag – får tillträde till dess frukt – evigt liv. Och det livet verkar det som om ingen säger nej till – för där finns ingen natt, och ingen sorg och smärta och Gud själv ska leva bland oss – precis som han gjorde bland de första människorna. Och, vi får se Honom ansikte mot ansikte igen – utan att skämmas, utan att titta ner, utan hinder, utan profeter eller kungar som för vår talan utan direkt ansikte mot ansikte igen.

Här finns vårt hopp – både för oss själva och för mänskligheten. De som vi saknar och som lämnat jorden får smaka av Livets träd igen och möta Guds blick. Den värld vi ser som orättvis och präglad av kunskap på gott och ont är begränsad och Guds rike ska en dag ta form med Livets träd mitt i staden.

Amen.

Publicerad med tillstånd av Sussie Kårlin som höll denna predikan i Garvaregården 4:e november 2012.